Om man skulle peka ut något som är lite extra typiskt för karate och skiljer den från många andra kampsporter, så är det kata-träningen. Det är inte helt enkelt att definiera vad en kata är; Dels finns det olika typer av kator, och samma kata kan också tränas med helt olika syften och mål.

I grunden kan man säga att en kata är en samling av tekniker/rörelser som ska utföras på ett specifikt sätt och i en specifik ordning. Sammantaget beskriver dessa och ger grundläggande förutsättningar för ett komplett kampsystem. Men, till skillnad mot hur man t ex skuggboxas i många kampsporter, så är teknikerna i katan sällan direkt tillämpbara i praktiska situationer. Istället handlar det snarare om en kombination av principer och motorik-träning, som defintivt kräver en hel del kunskap för att kunna tolkas på rätt sätt och bli användbara. Oftast finns det tillämpningar som ligger väldigt nära hur teknikerna utförs i katan, men också massor av tillämpningar som använder samma principer, fast där det krävs en hel del kunskap för att förstå hur.

Varför krångla till det såhär? Det finns inte ett enkelt svar på den frågan, men här kommer några saker som (kan) ha(r) spelat roll. Vad som är sant och mytbildning får var och en bilda sig en egen uppfattning om 🙂

Länge i karatens historia (som ingen egentligen vet hur den pågått, de skriftliga källorna är få och mycket förstördes också tyvärr i slutet av andra världskriget under slaget om Okinawa) så var karate inte något som lärdes ut till vem som helst. Istället handlade det om att den som ville bli elev fick visa sig värdig att träna. För att kunna börja träna någon, men utan att lära dem för mycket, så kunde elev börja lära sig en del av en kata. Läraren kunde så se elevens dedikiation för träningen, och när hen ansågs mogen kunde lärare börja visa hur grundrörelser som nötts in i kroppen via kata-träningen används för kamp.

Enligt samma metodik infördes karate som en del av den allmäna skolan på Okinawa i början av 1900-talet. Då kunde eleverna tränas och bygga både fysik och motorik, men utan att man exponerade några farliga tekniker för mindreåriga. Men, när de ansågs mogna, så kunde man börja förklara och visa olika applikationer/tillämpningar baserade på ett mönster som redan fanns inprogrammerat i kroppen.

Det kan också till viss del ha handlat om konkurrens; Många mästare utvecklade sina egna kator, där de då givetvis la in sånt som de ansåg extra viktigt. Men, otydligheten gjorde att samtidigt att de och deras elever kunde öva på egen hand, men ut att riskera att någon annan förstod exakt vad de gjorde.

Att rörelserna inte är distinkt kopplade till en specifik applikation gör givetvis också att man inte begränsar sig; Om man t ex kan använda samma biomekaniska/motorisk mönster från en viss del från katan till att hantera inkommande slag, fånga en spark, bryta ett grepp, kasta någon o s v, så gör det då också att man övar på alla dessa färdigheter samtidigt i katan, utan att katan blir oändligt lång.

I vilket fall, så är katan ett utmärkt verktyg för att hålla kroppen i trim och underhålla sina färdigheter. Tränar man kata parallellt med applikationer baserat på katan, så kommer man alltså kunna hålla dessa applikationer i trim, även om man av någon anledning inte kan träna ihop med andra (semester, skador o s v…).

I början kan det vara en utmaning att ens komma ihåg hela mönstret. Men efterhand som man förstår de olika delarna och blir bättre, så blir de fysiska utmaningarna fler och fler. Kombinerar man dessutom kata-träningen men relevant träning för att tillämpa det som finns i katan, så kommer katan också både för sig själv och för den som betraktar att bli mycket levande.

Wadons graderingsprogram innehåller totalt 10 ”klassiska” kator (d v s kator som redan fanns när wadons grundare Otsuka börja bygga sitt system). Det finns även andra i systemet som dock inte studeras så noga. Otsuka har också skapat en del egna två-mans-kator, som t ex kihon kumite-serien och kumite no gata-serien.

Otsuka har också skapat ett eget system för att extrahera applikationer ur katorna, enligt modellen kata/kaisetsu/ohyo/henka. Liknande system finns såvitt känt i alla okinawiska karate-stilar, även om man kan ha olika uppdelning/benämning på saker o s v. Men på en generell nivå är ändå principerna väldigt lika:

Kata: Solo-katan, ska alltid utföras likandant och mycket exakt.
Kaisetsu: Försöka förstå grundläggande biomekanik och struktur i katan
Ohyo: Grundläggande applikationer från katan
Henka: ”Variation”, ska här förstås som variation på ohyo-applikationerna. Variationerna kan t ex komma från att man hanterar attacken på en annan höjd (t ex huvud istället för mage), attacken består av två slag istället för ett, slagen är cirkulära istället för raka o s v.

På varje kata-sida så finns förslag på applikationer på varje teknik, och det är ett bibliotek som ständigt växer. Applikationerna som länkas till är bara förslag, vilka applikationer som man kan extrahera från en viss sektion i katan beror på både kontext och utövarens egna färdigheter.

De klassiska kator som vi tränar på i Budokwai är huvudsakligen dessa tio graderingskator:

Kata	Gradering
Taikyoku shodan *	(8:e kyu)
Pinan shodan **	(6:e kyu)
Pinan nidan **	(7:e kyu)
Pinan sandan	(5:e kyu)
Pinan yondan	(4:e kyu, dan)
Pinan godan	(4:e kyu)
Naichanchi	(3:e kyu, dan)
Kushanku	(3:e kyu, dan)
Seishan	(2:a kyu, dan)
Chinto	(1:a kyu, dan)