Wado-ryu som stil

Denna artikel är under uppbyggnad

Av de fyra stora karate-stilarna som först registrerades i Japan, Shotokan, Goju ryu, Shito ryu och Wado ryu, är wadon lite säregen på flera sätt. Grundaren Hironori Otsuka hade en lite annorlunda bakgrund än de andra stilarnas grundare. Han var japan (de andra okinawier), och hade dessutom en gedigen bakgrund inom jiu-jutsu redan när han började träna karate första gången.

Om man ska försöka struktura grundtänket i wadon, så kan man se det som att varje kampsituation, sett från en själv, består av tre element:

1. Primär hantering av den inkommande attacken, via koncept som taisabaki, irimi o s v. Målet är att undvika och kontrollera attacken, genom att hamna i en position där man själv är säkrare, men samtidigt farligare för den som attackerar.
2. Motattack i samband med att man också tar sig närmare motståndaren.
3. Kontroll och/eller balansbrytning.

För att jämföra med andra kampssporter så skulle man till exempel säga att i boxning så ägnar man sig framför allt åt 1 och 2, medans man i judo går direkt från 1 till 3 (dock, det handlar såklart om vad man lägger in i respektive element; Att som i boxning knocka någon måste ju definitivt vara en typ av kontroll :)).

En ytterligare jämförelse, som förhoppningsvis gör det enklare att förstå vad som gör wado till wado, är att jämföra med jiu-jutsu (som ju var den värld Otsuka kom från). Jiu-jutsun använder samma tre element. Men, i steg nummer två så används motattackerna primärt för att kunna utföra steg 3, och är då oftast främst av distraherande karaktär.

I wadon, som i steg 2 använder typiska attackar från okinawisk karate, så kommer dessa motattacker om de utförs rätt istället avsluta direkt, och steg 3 blir då mer av ett extra ”säkerhetssteg”.